MENY
Det finns få traditioner som samlar så många människor i vårt land som Kalle Anka på Julafton. Ungefär var tredje svensk sätter sig ner, varje år, tillsammans med nära och kära och kollar på de välkända tecknade figurerna som återkommer år efter år. En av de äldsta och mest välkända figurerna som dyker upp på tv-skärmen, det är Robin Hood. Vi får följa med honom och hans vän Lille Jon som en natt bryter sig in hos den onde härskaren Prins John för att återta den orättfärdiga skatt som han pressat sitt folk på. Efter en kaotisk rymningsscen får vi se folket springa iväg med pengasäckarna medan munken Broder Tuck gestikulerar:
Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!
En scen som säkert dragit på sig många skratt och leenden genom åren. Men vad är det egentligen som händer i scenen? En yrkeskriminell liga bryter sig in hos en legitim och rättmätig regent som blir bestulen på de statsfinanser som han enligt lag har rätt att ta ut. Hade samma händelse skett idag utanför riksbankens kontor hade vi nog inte sett någon präst eller diakon i baksätet med stålar i händerna som ropat:
Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!
Så vad är det egentligen som gör att vi på julafton hejar på Robin Hood och Lille Jon?
Svaret på det går faktiskt att finna i vår egen lagbok. I det fjärde kapitlet finns det en paragraf som bär namnet Domarregler och är skrivet av vår egen kyrkas reformator: Olaus Petri. Texten beskriver vad det innebär att vara en domare och hur man ska gå tillväga när man tillämpar de lagar och regler som finns i landet och i en av raderna kan man läsa orden:
All lag bör med beskedlighet driven varda: förty högsta rätt är största orätt, och måste nåden vara med rätten.
För den högsta rätt är den största orätt. Det är en idé som går tillbaka till den romerska lagens summum ius, summa iniuria. När lagen efterföljs så nitiskt att man glömmer dess syfte, då tjänar inte lagen längre något gott syfte. Den lag som ska upprätthålla rättvisan blir istället ett medel för orättvisan.
Även om prins John, enligt lagen, har rätt att beskatta sin befolkning har han gjort det på ett sätt som leder till lidande för folket. Tanken med skatten är att den ska gå till rikets väl men används istället till rikets förtryck. Den rättvisa lagen har alltså, när den följs på fel sätt, blivit en orätt. Vid ett sånt tillfälle finns det bara en sak att göra, menar Olaus Petri, i Domarreglerna:
Alla lagar skola vara sådana, att de tjäna till det meniga bästa, och därföre då lagen bliver skadlig, så är det icke mera lag, utan olag, och bör avläggas.
Robin Hood är hjälten, inte för att han följer lagen, utan för att han bryter mot lagen när den inte längre är till för människors bästa. Det är en princip som jag tror många av er känner igen från vår egen kristna tradition, inte minst i den välkända frasen från Jesus: Sabbatan (alltså vilodagen) skapades för människan och inte människan för sabbaten.
Den berättelse som Jesus berättar för sina lärjungar om förvaltaren är ett exempel på en sådan princip. Budskapet i berättelsen är inte självklar, inte minst eftersom förvaltaren från början beskylls för att vara ohedersam. Hur kan en sådan person bli ett föredömme för oss i vårt förvaltarskap? Om vi tar med oss berättelsen om Robin Hood med i mötet med texten så tror jag att des budskap kommer vara lättare att förstå. När den opålitlige förvaltaren beskylls för att ha förskingrat pengar och väntar på att bli avvisad är det inte så svårt att se en viss likhet med karaktären Robin Hood. En påstådd brottsling som genom hörsägen beskylls för att ha gjort både det ena och det andra. Men precis som med hjälten i filmen så visar sig förvaltaren utföra något oväntat. Han kallar till sig de skuldsatta och väljer att skriva ner delar av det som de är skyldiga den rike mannen.
Skulden som de bar på var, av allt att döma, inte orättvis. Texten antyder inte att den rike mannen har handlat fel utan verkar ha lånat ut och krävt in de pengar som han har rätt till. Ändå är det inte den rike mannen utan förvaltaren, den påstådda brottslingen, som beskrivs som klok. Hur går det egentligen ihop? Här blir principen som beskrivits ovan en tolkningsnyckel som öppnar dörren till Jesus budskap:
Ty den högstas rätt är den största orätt.
Den rike mannen hade all rätt i världen att få tillbaka sina pengar. Förvaltaren hade all rätt i världen att på sin herres uppdrag kräva in dem. Även om förvaltaren skulle ha förskingrat de pengar som han beskylls för att ta så är det i Jesus liknelse irrelevant, för de båda pekar på samma drivkraft: att för egen del tillskansa sig pengar och resurser.
Skulderna var helt och hållet inom lagens ramar men det förändrade inte de skuldtyngdas situation: de var lika fattiga och skyldiga med eller utan lagen. Genom lagen hade den rike all rätt i världen att agera orätt inför Gud. När förvaltaren sedan bryter mot det avtal som är upprättat mellan de skuldsatta och den rike mannen begår han ett lagbrott. Lagen gav honom inte något rätt att göra det han gjorde men ändå valde han att göra det. Här förändras något. Förvaltaren harb ytt ut den värdsligal agen mot Guds lag. Den som Jesus uppmanar oss till när han säger i Matteusevangeliet: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ (Matteus 25:35-40)
Nåden fick gå före rätten.
Vad var det som fick förvaltaren att ändra sig? Hur kunde en som tidigare drivits av plikt inför lagen plötsligt bli ett redskap för Guds nåd. Svaret på det går att finna i uppmaningen från den rike mannen och sen i förvaltarens svar:
Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig?
När förvaltaren inser att han inte längre har något att hämta hos den rike mannen, inga skyldigheter och inga plikter, då är han fri att följa det som i Guds ögon är gott. Däri ligger också kärnan i det goda förvaltarskapet, en fråga som vi alla ställs inför i livet:
Var ligger vår lojalitet i livet?
När Jesus säger i berättelsen:
Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.«
Så menar han verkligen allvar. Det är inte en pragmatisk eller velande uppmaning. Det är en tydlig och skärande tillsägelse:
Du kan inte tjäna både Gud och mammon.
Det är ett budskap som kostar.
Det är ett budskap som är dyrt.
Det är ett budskap som förväntar sig att du och jag och alla andra gör ett val.
Vems gåvor och vems skatter vill du förvalta? Vems rätt upphöjer du och vems orätt ignorerar du? Inte först vi frigör oss från världens tunga ok är våra axlar fria att trä på oss Kristus ok, det som är milt och ödmjukt. Det ok som kallar oss att söka det som är så mycket större och viktigare i livet. Det som bevarar dig även när världen har lämnat dig i sticket. Den värld som kräver dina räkenskaper och sen förvisar dig bort. Världens kallelse är i slutändan av livet en kallelse bort från världen medan Gudsk allelse är en som drar dig allt närmare en evig relation.
Som Jesu lärjungar är vi kallade att göra som förvaltaren. Vi är inga goda riddare eller klammerfria helgon. Vi är syndiga. Vi är brustna. Vi har en vilja att hellre förvalta det skadliga många gånger. Men det hindrar oss inte, precis som med förvaltaren, att kallas till ett annat uppdrag. Ett uppdrag att likt Robin Hood förvalta andra former av gåvor som kommer från Gud: hopp, mod, barmhärtighet och tro. Att våga stå upp för en rättvisa som är större än någon rättvisa som finns i världen. En rättvisa som kommer från Gud.
När du förvaltar dessa gåvor så kommer det leda till att du ibland kommer vara obekväm. Du kommer ibland behöva gå emot lagar och regler som du förväntas följa. Du kommer behöva välja.
Det handlar om att låta Guds röst påverka ditt liv och dina handlingar. Det handlar om att ifrågasätta orättfärdiga lagar. Det handlar om att stå upp för dem utan röst. Det handlar om att förvalta den skapelse Gud har gett oss. Det handlar helt enkelt om att låta den tro du har fått av Gud få konsekvenser i ditt liv.
Som Paulus beskriver i veckans episteltext är vi kallade, var och en av oss, att förkunna ordet, träda upp i tid och otid, vederlägga, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Håll huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger dig och din tjänst.
I din vardag. I dina relationer. I ditt liv.
Som kristna är vi kallade att verka >>i<< men inte >>av<< världen som Paulus skriver. Det är en viktig distinktion för den säger något om vårt förvaltarskap. Det säger att vårt uppdrag är att vara Guds utvalda sändebud på jorden i det vi säger och gör. Vi är här för att förvalta den hemlighet som vittnar om det himmelska hem som Gud kallar var och en av oss till. Lev och verka i världen men glöm aldrig vem som sänt dig. Lyssna till hans ord. Lev i hans ande. Då kommer också du till slut kunna ta emot den himmelska boning som han förberett för dig och vi kan, likt broder Tuck gå ut i världen och förkunna ett helt annat glädjebudskap:
Prisa Gud! Här kommer den himmelska skatteåterbäringen!
0