isamtalmedgud.blogg.se

Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen? (Job 17:15-16)

Kanske är det just det som gör döden så skrämmande, för det finns väl ingen tydligare utanförskap än döden själv? Vår värld är en värld för levande och vad händer då med mig, när jag inte längre är en del av den? I vår egen samtid har ett vanligt svar på den frågan blivit det som Phil Ochs lyckas fånga så tydligt i låten

When I'm Gone:

 

There's no place in this world where I'll belong when I'm gone

And I won't know the right from the wrong when I'm gone

And you won't find me singin' on this song when I'm gone

So I guess I'll have to do it while I'm here

Kampen mot vår egen dödlighet blir en kamp för att försöka leva livet fullt ut. Döden får en undanskymd plats i vår kultur och helst ska den nog inte märkas av alls. Fokuset ligger på här och nu, vad vi kan uppleva för stunden. Dess tydligaste uttryck kan vi se i de välkända (eller ökända) skyltarna som hänger i många hem med de latinska orden: Carpe Diem - fånga dagen. En mer ungdomlig version av den hittar vi också i den Extremt populära frasen YOLO - You Only Live Once. 

 

Vi lever bara en gång så låt oss därför leva det fullt ut. Trots våra försök att ständigt fylla varje sekund av våra liv med saker som kan göra våra liv meningsfulla riskerar ändå döden att, som i simmar Bergmans klassiska film Sjunde Inseglet dyka upp och vandra vid vår sida. Inte ens den mest livsnjutande människan i världen som strykt allt på sin att-göra-lista kan värja sig från den död som väntar i slutändan. Det kanske också är det som gör döden så obehaglig, för inget i våra egna liv kan trygga oss från den, hur mycket vi än lever våra liv fullt ut.

 

 Från filmen sjunde inseglet

 

Men vår relation till döden har inte alltid sett ut så. Går vi tillbaka ungefär 700 år tillbaka i tiden, till tiden strax efter digerdöden möter vi istället en samtid som var fullständigt uppslukad av tankar kring döden. På nästintill varenda tavla kunde vi se små symboler som skulle påminna oss om detta: små timglas, dödskallar och vissnade blommor. 

 

 

Dans Macabre - ett vanligt medeltida motiv

 

Precis som idag var förtjusningen över ingraverade latinska motton såsom Memento Mori - kom ihåg att du är dödlig eller Vanitas vanitatum omnia vanitas - tomhet, idel tomhet, allt är tomhet mycket populärt. Vissa saker med oss människor förändras helt enkelt aldrig. 

Gravsten från Edinburgh 

 

På topplistan över böcker fanns utförliga beskrivningar i konsten att dö: Ars Moriendi. Allt detta var ett uttryck för samma exientiella oro och rädsla som vi ännu bär på idag: Hur hanterar jag min egna dödlighet och finns det någon plats för mig bortom allt detta?

 

Samma rädsla går också att finna i den evangelietext som också läses samma vecka som texten ovan: 

 

Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. - (Lukasevangeliet 12:4-7)

 

Rädslan inför det här livets ändlighet som drar oss ifrån någon form av bestående gemenskap. Då förmanar Jesus oss i texten genom att få oss att stanna upp och tänka efter: vilka makter är det egentligen som rår över mitt liv? 

 

Jag kan höra ekot från Petrus när han på skärtorsdagsnatten förnekar Jesus tre gånger för att rädda sitt egna liv undan fariséernas straff. Rädslan för döden får också makten över hans liv. Kanske ekar Jobs ord även i Petrus egna inre när han kommer på vad han gjort: Vad har jag då för hopp? Men det är också mitt i denna allvarsamhet som texten också ger oss ett nytt hopp: 

 

Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar

 

Den Gud som har makt över båda liv och död är den som känner oss utan och inna. Det är en Gud som vill föra oss in i en relation bortom dödens grepp. En vetskap som Petrus senare också får erfara när han senare till och med ger sitt liv för Jesu skull. Livets Gud är den som leder oss genom döden till ett nytt liv. Kanskr var det ett budskap som var lättare att förstå och relatera till i en kultur där döden hade en mer framträdande plats. När döden fanns nära, var kanske också hoppet och tilliten till att döden inte bara är en del av det här livet utan också början på ett nytt, så mycket enklare att greppa. Vi blir så besatta av våra liv här att vi glömmer bort att vårt liv är så mycket större, att Guds liv är så mycket större än den död som sätter stopp för det liv vi har här.

Kanske kan en större förståelse för döden leda till att vi också får en större förståelse för livet och vad vi gör med det, både det vi bär här och i det som ligger bortom. Inte för att våra liv här är meningslösa, utan just för att var och en av våra liv är så värdefull. Genom den nåd vi får ta emot av Gud har vi möjlighet att ta emot ett mod som får oss att leva våra liv fullt ut. Där vi kan leva och upptäcka världen. Där vi kan verka i och hjälpa vår nästa och skapelsen, inte av rädsla för döden utan genom hoppet inför det nya livet som väntar oss genom det löfte som Kristus har gett var och en av oss:

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. (Johannesevangeliet 11:25-26)

Kom ihåg att du är dödlig, men att du är utvald för att leva. Nu och i evigheten.