isamtalmedgud.blogg.se - När historien spökar

“In this afternoon’s concluding session of this week’s meeting of the World Council of Churches executive committee, members representing different church families and regions joined in prayer and sorrow with millions of Christians around the world marking this sad day in history of Christianity and of inter-religious relations,”

Så skrev generalsekreteraren för Kyrkornas Världsråd i ett pressmedelande efter nyheten om att Turkiets högsta förvaltningsdomstol slagit fast Hagia Sofia som en moské. Runt om i världen har detta möts med stor sorg bland kristna kyrkor, inte minst bland våra ortodoxa systrar och bröder. I gudstjänsten som jag ledde i Gunnarskog förra veckan fick händelsen bli en av de saker vi bad för i vår förbön:

"Barmhärtige Gud,

vi ber för din kyrka.

Ge oss liv och kraft genom ditt Ord.

Gör din ande levande bland oss.

Vi ber särskilt för våra systrar och bröder i den

Ortodoxa kyrkan som idag sörjer förlusten

av sin moderkyrka Hagia Sofia.

Herre, låt din barmhärtighet leda till fred och samförstånd

mellan folk och religioner....."

Men varför är det här en så stor händelse och vad är det som är så speciellt med Hagia Sofia, den byggnad som tidigt fick namnet Acheiropoieter - ej byggd av människohand?

Hagia Sofias början går att finna redan på 530-talet. På platsen hade det redan stått flera olika kyrkor genom historien, däribland ett tempel vigt till den hedniska guden Apollo men det var under den byzantiske kejsare Justinianus som den nuvarande Hagia Sofia fick sin form. Det som gjorde Hagia Sofia, eller den Heliga visheten som namnet betyder, så speciell var dess enorma prakt. Ingen kyrka i världen kom ens nära Hagia Sofia i storlek eller utsmyckning. Enligt traditionen ska Justinianus ha utropat när han fick se den färdiga kyrkan:

Gud vare ära, som funnit mig värdig att fullborda detta byggnadsverk. Salomo, jag har överträffat dig!

Mosaik från Hagia Sofia med Maria och Jesusbernet i mitten, Konstantin den Store till höger och Justinianus med Hagia Sofia till vänster.

Kyrkan blev efter det samlingsplatsen för hela kristendomen under många hundra år framåt. Eftersom kyrkan byggdes långt innan den stora schismen mellan öst- och västkyrkan blev kyrkan en tydlig symbol för hela den kristna kyrkan och att Gud verkligen såg med välvilja på sin kyrka. Eftersom kröningen av kejsaren skedde i Hagia Sofia blev kyrkan en tydlig symbol för Guds makt över såväl kyrka som stat. Kejsaren var, i byzantisk tradition, utvald av Gud att regera som Kristi sändebud på jorden. För Justinianus var det ett uppdrag som han tog på stort allvar och han har blivit ihågkommen som en auktoritär men synnerligen trogen ortodox kejsare.

Under åren som gick förundrades många människor över Hagia Sofias storslagenhet och var till och med orsak till att hövdingar runt om i Europa valde att konvertera till kristendomen. På tusentalet sände storfursten av Kiev sändebud till Konstantinopel (dagens Istanbul) som fick besöka Hagia Sofia och de beskrev deras upplevelse såhär:

Vi visste inte om vi var i himlen eller på jorden, ty på jorden finns ingen sådan skönhet. Vi vet inte heller vad vi ska säga, men en sak vet vi: det är att där bor Gud hos människorna ...

Fram till den stora schismen på 1000-talet fortsatte pilgrimer att vallfärda till kyrkan från såväl öst som väst. Till och med krigare och handelsmän från norden har lämnat sina avtryck på kyrkan i form av runinskriptioner. På 1200-talet blev kyrkan erövrad av latinska korsriddare och den schism som startade på 1000-talet mellan Öst- och Västkyrkan kulminerade. Drivkraften att få knyta sin egen tradition till det underverk som Hagia Sofia var och fortsätter vara ett mönster vi kan se genom hela dess historia. Kyrkan har därför burit många olika identiteter genom historien men den som den burit allra längst är som byzantisk helgedom. Det skulle dock snart ändras..

Målning av Philippe Chaperon 1893

Efter 900 år som samlingsplats för, i första hand, den östliga kyrkan föll slutligen det byzantiska riket efter århundraden av strider med muslimska erövrare. I flera hundra år hade det byzantiska riket långsamt försvagats av interna strider och ekonomisk stagnation. Från 900-talet och framåt hade de sucessivt förlorat alla de kristna fästena runt medelhavet: Jerusalem, Alexanderia, Antokia etc.

1453 red sultan Mehmet II av det Ottomanska riket in genom konstantinopels portar och begav sig genast av till Hagia Sofia. Där sägs det, enligt traditionen, att han strödde jord över sitt huvud som ett tecken på ödmjukhet och deklarerade att kyrkan omedelbart skulle bli det nya rikets huvudmoské.

När den numera slitna kyrkan renoverades täcktes kristna motiv över och muslimska symboler hängdes upp. Fyra minareter kom till på utsidan och därmed fick Hagia Sofia sitt nuvarande utseende. Platsen förblev sedan en moské ända fram till 1930-talet när Turkiets förste president Atatürk, som utmärkte sig som en sekulär ledare, bestämde att platsen skulle omvandlas till ett museum som kunde ånjutas av alla religioner.

Mehmet II av Fausto Zonaro

Så förblev det fram till i år, den 24 Juli 2020 när president Erdogan, genom högsta förvaltningsdomstolen, upphävde Atatürks beslut och menade att Hagia Sofia endast får användas som en moské. Inför fredagsbönen täcktes kristna motiv med draperier medan presidenten, lutandes på ett svärd bekräftade domstolens beslut med att säga:

Sultan Mehmet Erövraren dedikerade den här magnifika konstruktionen till de troende för att så förbli fram till uppståndelsen.

Handlingen har, som tidigare nämnt, väckt besvikelse och sorg bland kristna runt om i världen. Inte minst för den ortodoxa traditionen där Hagia Sofia bär på en historia som är knuten, inte bara till dess kristna identitet, utan också till arvet från det Byzantiska riket. Det är en historia av besvikelse och erövring. Om en kultur som en gång varit hela Europa och Mellanösterns mäktigaste rike som, genom tidens tand, smulades sönder av inre och yttre strider. Det är en förståelse som man behöver ha med sig in i frågan om Hagia Sofia. Det handlar om maktperspektiv. Om vem som har rätten till att beskriva historien. Den historia som vi alla delar.

När Erdogan refererar till Mehmet II så gör han det inte som en historisk kuriositet utan som ett politiskt ställningstagande med budskapet om att Turkiet varken är ett ortodox eller byzantiskt land. Det är och kommer förbli ett muslimskt land under en stark ledare. På så vis blir frågan om Hagia Sofia dubbel: den handlar både om det sår som den ortodoxa traditionen fortfarande bär på, som besegrad av såväl öst som väst men också om hur politiska ställningstaganden skapar och eldar på religiösa konflikter som går tillbaka hundratals år.

Hagia Sofia idag

Den plats som blev gjord till Guds ära blir istället en plats för människans egna högmod. Den plats som skulle samla visheten blir istället ett tecken på den politiska dårskap vår egen samtid premierar. Den plats som ej var byggt av människohand blir istället täckt och fördolt till förmån för bilderna av svärdtynga människohänder. Det kan aldrig vara Guds berättelse. När vi förstår det och förstår vilka berättelser det är som driver vår historia framåt har vi en annan möjlighet att faktisk påverka den. Karl Marx skrev en gång:

Människan skapar sin egna historia, men de gör det inte som de själva vill. De gör det inte under självvalda situationer utan genom sitationer som redan existerar, givna från gågna tider. De dödas traditioner tynger ner som en mardröm på de levandes sinnen.

När historiens spökar på nytt, genom de många konflikter som Hagia Sofia, den Helige Visheten, gått igenom, behöver vi förstå vilken situation vi fått ärva. Vilka parter som är med, vad deras syften är och varför historiska symboler fortfarande kan bära kraft idag. Endast då kan vi verkligen plåstra om de sår som gör konflikten levande och förhoppnings kan Hagia Sofia bli en plats där Gud tar sin boning bland människor.