MENY
Du är en lärljunge till Kristus.
Genom dopet är du sammanlänkad med alla kristna som levt från tidevarv till tidevarv, ända tillbaka till de första apostlarna. Ditt dop är samma dop som de döptes i. Samma löfte som gavs åt lärjungarna har också getts till dig.
Du är en lärjunge till Kristus.
Det låter kanske ovant och är en identitet som du vanligtvis inte använder om dig själv. Vanligare är det nog att tänka på dig själv som partner, förälder, granne, farmor, morfar eller arbetskollega. De identiteter och de namn vi bär på säger något om vilka vi är, hur vi förhåller oss till världen och vad andra förväntar sig av oss. Du bär på många identiteter och i dopet blev du kallad till ännu en.
Du är en lärjunge i Kristus.
Men vad innebär det egentligen att vara en lärjunge i Kristus?
Kanske dyker det upp en del traditionella bilder som du har växt upp med:
- Som kristen ska man läsa bibeln.
- Be varje dag är bra.
- Förlåta, det ska man ju alltid göra.
- Dricka alkohol kan man absolut inte göra.
- Svära, det är alldeles fruktansvärt.
- Helst ska man kunna vår fader och trosbekännelsen utantill.
Då är man kristen på riktigt.
Låter det långsökt? Det är åtminstone den bilden jag ofta möter när jag talar med ungdomar. Nog är det så att dessa förväntningar bär på en del sanningskorn och kanske är det så att de kan peka på vad det skulle kunna innebära att vara en lärjunge till Kristus. Det är däremot inte det som är själva kärnan,
Nej att tro att den kristna tron handlar om att bocka av en checklista är att missa målet med den kallelse som Kristus har gett oss.
Att vara en lärjunge till Kristus handlar om något helt annat. För att förstå vad det handlar om vill jag ta med er på en resa, ungefär 1600 år tillbaka i tiden, till en plats som heter Kappadokien, i det som idag är mellersta Turkiet. Där, i en liten ort kallad Nyssa, finner vi en äldre man som sitter under ett olivträd. Hans namn är Gregorios och han är biskop över Nyssa.
Han sitter där och skriver ett brev till en vän. Sneglar vi över hans axlar hinner vi precis se en glimt utav en av de sista meningarna i brevet:
Att bli Guds vän, är det enda som är värt heder och något att sträva efter och det är, enligt min mening, livets fullkomning.
Att bli Guds vän. Det är en beskrivning som sällan tagit plats i vår egna kristna tradition, men den dyker upp på flerap latser runt om i vår kristna kyrka, exempelvis i den här ikonen från 500-talet där Jesus, omsorgsfullt håller om helgonet Menas som ett tecken på deras vänskap.
Att vilja bli någons vän är ett aktivt val som bygger på en ömsesidig nyfikenhet mellan två personer att lära känna varandra. I vänskapens famn vilar en önskan om den andres väl, inte för att jag kan tjäna något på det utan för att jag genuint bryr mig om den andre. I vänskapen finns en ömsesidig vilja att skydda och försvara varandra. Kanske är det därför Jesus säger i Johannesevangeliet: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. (Joh 15:13-15)
Vänskapens innersta väsen bygger på ett förtroende för varandra. En trygghet i att jag kan lita på den andre och att hon vill mig väl, även när jag blottar mina sårbara sidor. När Jesus kallar lärjungarna sina vänner ligger det ett löfte bakom hans ord: Jag är den jag säger mig vara och ni kan lita på mitt ord.
Lärjungaskapet vilar alltså på tilliten till Jesus och hans ord.
I vänskapen ligger det också en förväntan på att vilja lära känna varandra. Återvänder vi till Gregorios av Nyssa så skriver han till sin vän att den största dygden en människa kan bära på, det är att ständigt fördjupa sin relation med Gud.
För att vänskapen ska kunna växa krävs det att jag umgås med min vän. När jag börjar lära känna den andre så möts våra horisonter. De erfarenheter den andre bär på kan påverka mitt liv, mina tankar och de känslor jag bär på. Jag är helt enkelt inte längre den jag var innan jag träffade min vän. Relationen bygger alltså på en öppenhet för att våga förändras i förhållande till den andre. Vi vet aldrig vart en vänskap kommer leda och det är också en del av sårbarheten.
Så är det också med vår relation med Gud. Vi vet aldrig vart den heliga anden kommer leda oss, vi kan bara i förtroende följa dess röst.
Ibland kommer den ifrågasätta och utmana oss.
Ibland kommer den befria och upprätta oss.
Ibland kommer den trösta och ge oss frid.
Alltid utifrån en önskan om att leda oss på den rätta vägen, bort från döden och syndens makt.
En verklig vänskap är den vänskap som leds av sanningen, som inte ryggar tillbaka för det fula och obehagliga. Den som vågar sätta ord på det som gör ont och är sårigt. När vi skadar oss själva och andra. När vi låter det djävulska bli herre i våra liv. En röst som vågar säga:
Det där är inte bra, du behöver hjälp.
Ord som vågar dra oss från vår egen inkrökthet mot läkande och nytt liv.
Att vara en lärjunge till Kristus innebär alltså att vi vågar ha ett förtroende för, och en vilja till, att låta Gud förändra våra liv, även när det gör ont. Allt för att vi ska bli det som vi från början var skapta till. Kanske är det också här som det är som allra svårast att acceptera vänskapen med Gud. Som i Jeremias ord möter vi kanske Guds förvandlande kraft med: Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung! (Jer 1:6)
Det kan finnas många anledningar till att vi inte vill höra till andens röst:
- Jag är väl inte viktig.
- Jag vågar inte.
- Jag är inte stark nog.
- Jag har väl ingenting att bidra med åt världen.
- Vad kommer folk att säga om mig?
Bortförklaringarna kan vara oändliga men kallelsen är bara en och den är lika tydlig som till Jeremia: Jag är med dig och jag skall rädda dig. Du skall rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera. (Jer 1:10)
I varje tid har människor kallats av Gud. Vissa tog upp sin kallelse direkt men för otaligt många andra var det en lång och slitsam väg. En del blev kallade att i sitt eget sammanhang sprida Guds närvaro i ord och handling. Andra blev kallade att resa till okända platser och främmande folk för att berätta om det glada budskapet. För en del innebar det förföljelse och lidande. För andra innebar det att befria och rädda andra från förföljelse och lidande.
Som apostlar blev dem kallade, som lärljungar, profeter och vänner till Gud. Alla blev kallade på samma sätt, genom de ord som Jesus ständigt möter människor med:
Följ mig.
Så kallar Gud också på dig. Följ mig och jag ska göra dig till ett redskap för mina under.
Att följa Jesus, att vara en lärjunge i Kristus börjar med att vilja bli Guds vän. Till en början är det kanske en trevande vänskap. En liten relation där ni bara ses då och då, men för varje gång du vänder dig mot Gud så fördjupas vänskapen. Med den växer också kunskapen om Gud och hans vilja med dig och ditt liv. Då dras du långsamt djupare och djupare in i den kärlek som bär hela skapelsen och som bereder vägen mot det eviga livet, det livet som du var ämnad till att leva.
När vi läser om Gud i bibelns ord, när vi tar emot hans kropp och blod i nattvardens mysterium, när vi öppnar upp för samtal genom bön, då säger vi till Gud:
Här är jag, jag vill ha en relation med dig, du som skapat mig och gett mig en tunga till att tala och ett hjärta till att älska. Dra mig till dig så får mitt hjärta ro.
Då kan också Gregorios av Nyssas ord följa med oss som en ständig påminnelse i livet:
Att bli Guds vän, är det enda som är värt heder och något att sträva efter och det är, enligt min mening, livets fullkomning.
Kristus kallar dig till att vara hans lärjunge, frågan är bara: är du beredd att följa honom?
0