isamtalmedgud.blogg.se

Det här är den sista predikan som jag höll på Svenska kyrkans utbildningsinstitut och var i relation till frågan om uppståndelsen. På slutet tänkte jag mycket kring tron och hur den ska förstås. Jag kände en stor frustration över att mycket landade i en slentrianmässig pastoral omsorg eller vad jag upplevde blev en form av billig nåd (ett begrepp som jag säkert kommer återvända till här på bloggen en annan gång). Så resultatet blev en predikan som betonade just tron som något värt att kämpa för.

 

 

 

 

 

 

 

Med dem orden hade allt som kvinnorna vid graven känt till om livet plötsligt vänts på ända. Den förändring som texten visar oss är en relationell förändring: den som de älskade och höll av är inte längre död, men det är också en fysisk och exitentiell förändring: det som var dött är inte dött utan levande. Deras reaktion sätter fingret på en viktigt aspekt av händelsen som väldigt ofta får stå tillbaka eller helt glömts bort i påskbudskapets enorma glädje och fröjd: nämligen att de känner sig förskräckta.

 

 

En fullständig känsla av rädsla och fasa över vad de ser. Det är egenltigen inte så märkligt. Sorgligt som det är med döden, så bär den ändå en slags trygghet: det som är dött förblir trots allt dött. Här är det dock annorlunda, det som var dött har blivit levande och den Jesus som de tillbringat så mycket tid med visade sig verkligen vara den han sa sig vara: 

 

 

 

Sanningen är skräckinjagande för den bryter igenom alla skyddande murar och dolda rum. Den blottar vad som döljer sig bakom den stängda graven och får oss att stå ansikte mot ansikte med den fråga som möter oss rakt genom textens ord: 

 

 

Vad var de välluktande kryddorna värda i ljuset av den uppståndne?

Vad var de skeptiska kommentarerna från lärjungarna värda i ljuset av den uppståndne?

Vad är det som är dött värt i ljuset av det som lever?

 

Ingenting.

 

Därför är uppståndelsen så fundamentalt viktig i vår tro. För i den finns ett sanningsljus som lyser upp varenda vrå i vårt inre och tvingar oss att fundera över vad det egentligen är som är viktigt i livet. I detta ljus ligger en allvarsamhet som sällan hörs från våra kyrkor när vi talar om uppståndelsen. Vanligtvis förklär vi uppståndelsen helt i smickrande juveler och guldprydda mantlar:

 

 

Uppståndelsen är en stor glädje, men den är också allvarsam. För nu är saker inte längre som de en gång var. Det som en gång var tryggt och bekvämt i våra liv är inte längre tryggt och bekvämt. 

Följer vi med apostlarna och lärjungarna i deras öden kan vi se liv som kantades av svåra uppgifter. Många av dem fick sätta livet till efter år av förföljelse och lidanden. En del reste till okända plaster, kanske med vetskapen om att de aldrig mer skulle komma hem igen. Men de hade inget annat val, för när Gud handlar i våra liv kan vi inte göra något annat än att följa efter.

 

I förundran.

I tacksamhet.

I glädje. 

 

Eller som som i dagens text, i förskräckelse.

 

 

Det finns en stor risk att vi vill förringa detta i vår egen samtid. Antingen genom att, som tidigare nämnt, förminska den mänskliga reaktion som kvinnorna vid graven uttrycker. Om vi ska vara ärliga mot oss själva och mot texten måste vi låta båda den mänskliga och den gudomliga relationen härbärgera såväl känslor fyllda av det goda, såväl som det svåra och obekväma.Relationen med Gud upplevs inte alltid som betryggande och snäll och det måste få ta plats.

 

Det andra sättet som vi riskerar att förringa textens budskap på är att luckra upp idén om uppståndelsen. I vårt sekulära tidevarv blir berättelsen om uppståndelsen ett hot som ifrågasätter vad eller vilka som får och kan tolka vår verklighet. Snabbt skapas tydliga kategorier där förnuftet får stå som motpol till en galen fundamentalism. Att tro på uppståndelsen blir per automatik ett exempel på det sistnämnda. Fullständigt orimligt för en intelligent och tänkande individ. Här blir den symboliska, eller kanske ännu hellre den inomvärldsliga uppståndelsen, ett säkert kort att dra. Den är trygg och riskerar inte att rucka på vår trygga förnuftiga tillvaro. Detta är dock inte något nytt. Den föredetta prästen Gustaf Wingren sammanfattar det hela på ett väldigt elegant sätt i sin text Människa och kristen:

 

 

På samma sätt som vi inte kan låta kvinnorna vid graven möta den uppståndne med rädsla, riskerar vi att inte möta upp den ångestladdade döden med något annat än ett inomvärdsligt trolleritrick. Vi lämnar walk-over inför mysteriet och trollar fram en enklare lösning. Vips så är det jobbiga borta. Om döden kan vi inget veta, så låt oss fokusera på det som sker här och nu.

 

Men det är fel plats.

 

 

 

Det var den faktiska uppståndelsen som fick kvinnorna vid graven att springa med snabba steg för att sprida evangeliet.

 

Det var den faktiska uppståndelsen som fick lärljungarna att resa sig från sina gömställen och gå ut till världens alla hörn för att sprida det glada budskapet.

 

Det är den faktiska uppståndelsen som ger oss en väg från döden till det faktiska livet.

 

Det liv var och en av oss är kallade till att leva. Genom dopet öppnas vägen att vandra mot det livet, först i det förgängliga som sen ska kläs i det oförgängliga. Det är inte det trygga livet, det är inte det självklara livet, det är inte ens det garanterade livet. Men det är det verkliga livet. Det liv som Gud från började valde ut oss till att leva. Det är liv som tvingar oss kämpa för sanningen och rätten, för det liv som ständigt riskerar att slås ut och skadas av det onda, förgängliga och det djävulska. Det liv som ska vandra genom självaste döden för att till slut komma ut på andra sidan där uppståndelsen väntar.

 

Den väg som Jesus vandrat före oss, lidit med oss, ja till och med offrat sitt liv för att vi ska få en chans att få ta del av det. Inte för att vi förtjänar det. För vi väljer ständigt att stanna kvar i mörkret. Utan helt och hållet som en fri och nåderik gåva. Som ett litet tänt ljus lyser Guds ande, som det står i den Augsburgska bekännelsen: i deras hjärtan, vilken skall leda, trösta och levandegöra dem samt försvara dem mot djävulen och mot syndens makt.

 

 

Att vandra den vägen är inte lätt. Precis som en bergsklättrare kan vägen kännas svår och oumbärlig. Den går genom kyla och branta raviner. Genom frestelser att ge upp eller ge efter. På vägen kommer vi möta de som vägrar att gå längre eller som ångrat sig och vänt om igen. Det kommer vara svårt.

 

Men det är en väg som vi inte behöver vandra på själva. För runt oss finns det fler vandrare som vi får gå med. Framför oss finns också upptrampade vägar, från de som gått före oss upp mot toppen. Vi kan gå i deras fotspår och få en extra hjälp på vägen. Där kan vi finna både tält och proviant som lämnats kvar för vår skull. Att vandra upp för berget är inte en ensam vandring, nej det kan aldrig vara en ensam vandring. Så också med tron. Genom varandra, genom vår tradition och vår bekännelse. I gemenskapen kring måltiden och på dopets stadiga grund står vi inte ensamma i sökandet efter vägen mot toppen med den eviga utsikten.

 

 

 

Där får vi finna kraft och styrka och framförallt mod att fortsätta följa den röst som Gud lagt ner i var och en av oss genom sin ande. Våga lita på att det som burit från tidevarv till tidevarv också kan bära dig. För det är däri som vi kan finna det liv som vi alla är ämnade till att leva. Gud kallar redan på dig med orden:Varför söker du den levande här bland de döda?