isamtalmedgud.blogg.se

För några år sedan, när jag fortfarande höll på att ta mitt körkort, fick jag lära mig en väldigt viktig princip av min körskollärare: där du fäster blicken, dit kommer också bilen att åka. Det tog ett tag att lära sig, men det är viktigt för att kunna få en god kontroll på sitt bilkörande. Ser jag för mycket åt ett annat håll än dit som det är tänkt så kommer bilen att kränga och med det, hamnar man helt fel. När blicken vilar på ett objekt långt fram kan jag istället få ett bra blickfång över hela vägen, även över det som finns i periferin. Det tog ett tag att lära sig men när jag förstod det, så var det plötsligt väldigt mycket enklare att köra bil.

 I dagens bibelberättelse får vi möta en snarlik metafor som Jesus använder. Den som plogar måste fästa sin blick framför plogen. Om blicken vicker av bakåt så hamnar plötsligt plogen snett och fåran blir förstörd. Det hårda och slitsamma arbete som lagts ner blir helt då tillintetgjort. Att låta blicken vara fäst på fel plats är inte bara ett problem i bilkörning och i plogning utan också, som Jesus förklarar, i vår efterföljelse. Det märks tydligt i evangeliets ord att det han talar om är något allvarligt, kanske för att det ställer en ganska svår fråga inför var och en av oss:

Går det att inte passa in i Guds rike?

Det är en skrämmande bild. För mig för det tankarna till svavelosande predikanter som hotar med alla möjliga och omöjliga straff i Guds namn för de som inte tror. Obarmhärtiga husförhör där prästen nitiskt skulle bocka av vem som var sann kristen och inte. Ett felsteg och det var kört, helt exkluderad från Gudsriket. Ingen nåd och ingen barmhärtighet. I dagens bibelord är det dock inte någon karikatyr som säger det. Det är Jesus själv som säger de vassa orden:

Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike. (Luk 9:62)

Hur kan vi förstå Jesu ord och på vilket sätt kan det egentligen vara ett tecken på det glada budskapet? Jag tror att om vi dyker ner lite djupare i texten så kan vi upptäcka att den bär, inte bara på en allvarsamhet, utan också på en enorm frigörelse.

Låt oss undersöka den första uppmaningen lite närmare. Här är det en man som säger sig vara villig att följa Jesus vart han än går. På det svarar Jesus att det inte finns någon vila för människosonen. Huruvida mannen ändå följer med Jesus avslöjar inte texten, men svaret pekar oavsett på en mer generell aspekt av efterföljelsen:

Gud kallar oss inte till passivitet.

Redan i skapelseberättelsen uppenbarar sig Gud som en aktiv och livgivande kraft, som formar ordning och tillväxt i världen. För varje dag som gryr över himlavalvet blir hans ord en ny rörelse av förvandling och förnyelse som ständigt uttrycks på samma sätt:

… och Gud såg att det var gott.

Även när Gud själv vilade på den sjunde dagen var hans ord levande och verksamt, som en flod, ständigt flödande på nya platser för att upprätthålla sin skapelses liv. Ordet är alltså ständigt i rörelse, aldrig passivt, precis som Kristus, det gudomliga ordet alltid är i rörelse. I våra liv och i skapelsen. Att vandra i Jesus efterföljelse är därför något som ständigt pågår. Hela ditt liv fångas in i Guds mysterium och ingenting står utanför, varken det som är mörkt och kargt eller gott och fruktsamt. Guds skaparvind blåser med sitt liv genom varje andetag du gör, som en ständig påminnelse om sin närvaro.

Därför kan vi inte välja vad som ska vara en del i efterföljelsen och inte. Antingen är vi, ett in- och utflöde av det livgivande vattnet eller så är vi, en stängd reservoar där inget liv kan flöda fram.

Den andra uppmaningen som Jesus ger oss i berättelsen ger han i sitt gensvar till mannen som vill begrava sin far. På ett ganska så bryskt vis säger Jesus att de döda får begrava sina döda medan mannen ska förkunna Guds rike. Inte heller här får vi veta hur mannen reagerar på det han hör men även här pekar Jesus på en större aspekt av efterföljelsen:

Gud kallar oss inte till en sekundär relation.

I vår egna samtid är nog den här kallelsen rejält utmanande, det är den i alla fall i mitt egna liv. Upprätthålla ett böne- och andaktsliv, leva med i evangeliets ord och lyssna in Guds röst i livets alla skeden. Ständigt översköljs vi av annat som ska prioriteras och för att försöka hantera situationen försöker samvetet lösa den knut som uppstått: 

Bara jag har gjort klart det här först så kan jag göra det sen.

Frågan är bara: kommer någonsin det där sen egentligen? 

Det är nog inte en slump att det är just en man som vill begrava sin far som kommer till Jesus. Den judiska begravningsseden på den här tiden var väldigt avancerad och tidskrävande. Att begrava sina döda snabbt var av yttersta vikt, speciellt när det gällde en förälder. Till och med tempelprästerna, som inte fick ta i döda, undantogs den regeln om det gällde en förälder. Efter att det var gjort förväntades barn sörja under ett år för att sedan återvända till graven. Då skulle de ta vara på de benrester som fanns kvar och lägga dem i en särskild benkista, en Ossiarium. Då var begravningsriten officiellt över.

 

Mosaik från Uppståndelsekyrkan i Jerusalem

Exakt vad mannen hade för intentioner vet vi inte, men om han skulle följa den sed som ålades det judiska folket blir plötsligt hans efterföljelse inte särskilt brådskande. När han hade varit färdig hade Jesus redan ridit in i Jerusalem, blivit arresterad, avrättad, uppstått och till sist ha stigit upp till himlen. Allt medan mannen väntade på att göra färdig sina världsliga plikter. Som en död som begravde sina döda, skulle han gå miste om den Gud som ger hela världen liv. Här blir Jesus ord från Matteusevangeliet brännande aktuellt:

Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

Den Gud som kallar dig och mig och alla andra människor kallar oss inte någon annan dag. Gud kallar inte när du är färdig med de plikter och förväntningar som ständigt ligger och tynger dina axlar. Ständigt kommer det finnas något nytt som vill snärja din uppmärksamhet.

Gud kallar dig nu.

För att ditt liv är viktigt nu.

För att relationen med Gud är viktig nu.

Vår Gud, den levande Guden kallar oss som levande människor. Inte som döda som rår över det som är dött. När du lyfter blicken från periferin kommer du kunna se Gudsrikets horisont som tornar upp sig över allt annat och då kan vi ta hand om det värdsliga just utifrån vad det är: värdsliga ting.

Den tredje uppmaningen Jesus ger är nog den allra svåraste att greppa. Som svar till mannen som vill säga farväl till sina nära och kära möter Jesus honom med de skoningslösa orden:

Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike. (Luk 9:62)

I de ord han fäller ekar en djupare och ännu svårare uppmaning till var och en av oss:

Är du verkligen beredd att ta till dig mina ord även när dem kostar?

Det Jesus ber mannen om är att överge det som han håller kärt, även om det tar emot. Häri ligger alltså åter igen en viktig aspekt i efterföljelsen:

Gud kallar oss inte till något enkelt.

Att följa Jesus ord när dem är betryggande och bekräftande inför det liv jag redan lever är inte särskilt svårt. Det är också därför dessa ord blir ännu hårdare att ta till sig. Precis som i berättelsen om den rike mannen som följt lagen till punkt och pricka men som ryggar tillbaka när Jesus säger:

Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig. (Mark 10:21)

Orden blir outhärdliga, för dem utmanar mig på ett sätt som jag inte är beredd på. Då är det lättare att vilja vända blad, tona ner eller helt enkelt förklara bort orden. I bakgrunden kan vi höra biskop Nils Bolanders dikt ljuda som ett allvarsamt samvete:

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.

Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren,
en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga bröst
och dekreterade: Så får det inte sjungas!
Stäm ned tonen! Inga våldsamheter!
Lugn, behärskning, lagom…
tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
Här Hvilar Riddaren af ‘Å ena sidan men Å andra sidan’.
När han lefvde, lefvde han aldrig.”

När han levde, levde han aldrig.

 Att ta emot Guds ande och låta den omvandla våra liv är utmanande. När de godas ursprung låter sina strålar lysa upp vårt inre och blotta alla gömda skrymslen och vrår kan det vara både obehagligt och smärtsamt. Då vänder vi blicken, som Augustinus skrev, från öst till väst. Från soluppgången till solnedgången.

Det är obehagligt att utmanas. Det är obehagligt att ifrågasättas. Det är obehagligt att behöva välja. För att det betyder något. För att det är viktigt. För att det handlar om dig.

Men Jesus lämnar oss inte där. I nästa kapitel sänder Jesus ut sina lärjungar till stad efter stad för att hjälpa folk lyfta sin blick. Att se framåt, mot soluppgången igen. Genom den helige ande har han gett sina lärjungar, alla sina lärjungar en kraft att lita på. Som vi kan få hjälp av när vi lägger vår tilltro till den.

Så att vi kan se helheten och inte bara den lilla del vi ständigt fäster oss vid, som leder oss rakt ner i diket. När vi låter oss omvandlas i vårt inre, genom Guds ord, genom nattvardens under, genom dopets läkande vatten och i kärleken mellan oss människor kan vi åter fästa blicken på Gud.

Då blir inte längre frågan huruvida du passar i Guds rike eller inte. När du åter kan se Gud så kan du också se den kallelse som Gud skänkt till var och en av oss:

Jag har valt ut dig. Våga lita på att jag för dig på rätt väg.

När vi ser på oss själva och varandra genom Guds ögon, då blir vägen mot himmelriket rak och i dess spår kan det goda och barmhärtiga spira och ge frukt. Då blir de ord som Jesus kallar oss genom inte ett krav utan en frihet:

En frihet att ständigt vandra mot det eviga livet.

En frihet att ständigt lita på Guds goda vilja.

En frihet att lämna av oss det som tynger ner oss i vår egen inkrökthet.

Gud vill forma dig till sitt rike, är du beredd att lita på att du passar?