isamtalmedgud.blogg.se - Vad kan motivera oss till förändring?

"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." - Matt 7:12

Vad kan motivera oss till förändring?

Den frågan ställde en bekant till mig på Facebook för några dagar sedan. Han är rabbin i Jerusalem och frågan som han ställde vittnade om den oro som han och hans familj kände på grund av den värmebölja som nu slagit mot Israel med temperaturer närmare 50C.

Denna extrema värme är inte något undantag. Enligt de klimatmätningar som gjorts och som går så långt tillbaka som 250 år i tiden är förändringen tydlig. Det blir varmare och varmare. Mitt i den förödande coronapandemin som påverkar de flesta av oss synliggörs ett annat, minst lika oroväckande men delvis bortglömt hot som är helt beroende av hur vi människor agerar, nämligen klimatförändringarna.

Frågan som han ställde var utmanande att läsa, eftersom frågan var lika mycket ställd till mig som alla andra människor:

Vad kan motivera mig till förändring?

Med andra ord skulle frågan också kunna formuleras som följande:

Vad kan motivera mig till att bry mig om min medmänniska?

Illustration från Kristens resa, 1924

Det är precis det som frågan handlar om på dess mest grundläggande nivå. Varför ska vi bry oss om varrandra och om vår skapelse? För att kunna besvara den frågan behöver vi återvända till oss själva och se på vad som är en av de mest fundamentala delarna av att vara människa, nämligen kunskapen om att jag som människa lever i relation till en omvärld. När det finns något annat än mig själv att relatera till kan jag reflektera över och förstå vad det är som gör mig till mig. När jag stöter på någon annan får jag kunskap om att det jag gör får effekt och påverkar andra, på gott och på ont.

Det jag gör det påverkar dig och det du gör det påverkar mig. Som människa är du och jag en del av en mänsklighet. Som medmänniska till en medmänsklighet. För att kunna leva förutsätter det att jag lever i en relation - från det ögonblick vi blir till i befruktningen är vi genast beroende av en omvärld med andra människor och det bär vi med oss genom hela våra liv.

Att leva är att leva i relation.

Detta faktum kan vi redan ana i de första sidorna i Bibeln när Gud skapade människan till sin avbild. En avbild av den eviga kärleksrelation som döljer sig i treenighetens mysterium. Redan i skapelseberättelsen avslöjar Gud för oss hur relation är självaste navet för skapelsens fortlevnad och för Guds självutgivande kärlek. C.S Lewis gör en intressant iaktaggelse av detta i sin bok Kan man vara kristen? där han skriver:

Många människor tycker om att återupprepa det kristna påståendet "Gud är kärlek". Det som de verkar missa är dock att påståendet "Gud är kärlek" betyder ingenting om inte Gud först består av två personer. Kärlek är något som en person har till en annan. Om Gud var en person , då skulle han inte, innan jorden skapades, varit kärlek.

C.S Lewis 1946

För att liv ska finnas måste det finnas relation.

För att relation ska finnas måste det finnas kärlek.

För att det ska finnas kärlek måste det finnas liv.

Det hör ihop.

Människan skapades alltså för att leva i relation med Gud, varrandra och med skapelsen, något som vi kan fortsätta att läsa om i första Mosebok:

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.« [..] Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. - 1 Mos 26-30

Som medmänniska skapade Gud alltså människan. Som medmänniska är hon därför också en medskapare till Gud. Medskapare med ett ansvar för att vår medmänsklighet är ett utflöde av samma kärleksfulla liv som Gud själv består av. Att leva som människa är att leva med ett medansvar. Utan det förlorar vi den mänsklighet vi har fått genom Gud.

Samma avspegling, samma kärlek, samma liv.

Som Gud.

Ett annat ord för detta som är vanligt i kyrkan är ordet diakoni. I biskopsbrevet om diakoni skriver Svenska kyrkans biskopar såhär om diakoni:

Kyrkan vilar i Gud och inte tvärtom. I analogi med detta kan man formulera att kyrkans diakoni vilar i Guds diakoni. Guds aktiva kärlek till sin skapelse kommer ytterst till uttryck genom Jesus Kristus: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son” (Joh 3:16). I detta befriande och glada evangelium möter vi Guds kärlek som flödar över, som förvandlar och öppnar nya horisonter för vårt liv i denna älskade skapelse. Guds sändning av Kristus får gå vidare i och genom oss som är kallade att vara Kristi kyrka. Så blir vår diakoni en del av Guds diakoni när den ger uttryck för Guds kärlek som sveper genom skapelsen. Vår kallelse är att i Kristi efterföljd, formade av den heliga Anden, låta kärleken flöda vidare i det sociala samspel vi är skapade till.- Ett biskopsbrev om Diakoni, s. 20-21

Som en Gudsvind som sveper över världen med en kärlek som skapar och upprätthåller liv - så går det att beskriva det uppdrag vi har som kristna. Ett uppdrag vi redan fick i begynnelsen genom att Gud blåste sitt gudomliga liv i oss.

Att ta emot Guds nåd blir därför att låta Guds vind föra iväg oss till vår nästas hjälp. När vi tar emot det gudomliga livet kan det inte göras något annat än föras vidare - i tro, hopp och barmhärtighet. Det är också den uppmaning vi möter i veckans bibeltext från Jesus: Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni cokså göra för dem.

Samma dubbelhet av att ge och ta.

För att förstå hur det hänger ihop tänkte jag ta med er tillbaka till landet Israel och till två av de kanske kändaste sjöarna där: Genesarets sjö och Döda havet. Båda dessa sjöar är egentligen ganska lika. Geografin kring dem är snarlika, båda förbinds av samma vattendrag, nämligen Jordanfloden. Trots det är de varrandras totala motsatser.

Bild från Jordanfloden

Genesarets sjö, som ligger i norra Israel, är en sjö full av liv som används till dricksvatten, fiskeverksamhet samt konstbevattningar. Förr var Genesarets sjö den absolut viktigaste vattenkällan i hela Israel. Från Genesarets sjö rinner sedan vattnet söderut genom Jordanfloden och hamnar slutligen i dess totala motsats.

Döda havet är visserligen en ganska vacker sjö men saknar helt liv. Sjön, som är jordens lägsta punkt, är 8 gånger saltare än våra världshav vilket gör att inget liv klarar att leva i dess vatten. För de osm hoppar i med sår eller får i ögonen väntar en mycket otrevlig upplevelse!

En sjö svämmar över av liv.

En sjö är helt berövad på liv.

Det som skiljer dem åt är egentligen bara en tydlig sak. Genesarets sjö har såväl inlopp som utlopp. Lika mycket som Genesarets sjö tar emot släpper den också vidare ner till Jordanfloden. Döda havet har bara inflöden och släpper inte iväg något, förutom det som naturlig avdunstar av värmen.

Bild från Döda havet

Den sjö som ger vidare svämmar över av liv, medan den som behåller allting själv är helt död.

Livet förutsätter alltså relationer som kan ge och ta emot. Levande relationer som kan röra sig från Gud till människa. Från människa till människa och slutligen tillbaka till Gud. En treenighet av liv som flödar till Guds ära.

När vi ger av den nåd vi tar emot av Gud, den nåd som kom till uttryck i Jesus liv, död och uppståndelse så kan den fungera som en kompass. En riktlinje för hur vi ska förstå vårt ansvar för varrandra. Martin Luther satte fingret på detta i sin bok En kristen människas frihet där han skrev:

Jag ska ge åt min nästa, som en Kristus på samma sätt som Kristus gett sig åt mig och i detta livet bara göra det som jag ser som nödvändigt, nyttigt och till välsignelse för min nästa. Detta eftersom jag genom min tro har överflöd av allt gott i Kristus.

När min medmänsklighet vilar på min egna prestation kommer den alltid riktas tillbaka mot mig själv. Vad kan jag tjäna på det här? Hur kommer det här till gagn för mig? Då kommer min medmänsklighet stanna vid mina egna egoistiska behov.

När min medmänsklighet vilar på den nåd som Gud vill ge mig, trots mina synder kan den aldrig sluta ges vidare. Det är den nåd som gör att solen stiger varje morgon, som får varje hjärta att slå och som gör att varje andetag bär på nytt liv. Om Gud gör allt detta, till och med för de mest onda av människor, vad har vi då för rätt att hålla tillbaka barmhärtigheten för vår nästa?

Ingen alls.

Den nåd som Gud ger ger människan, den nåd som säger:

Du blev skapad genom min vilja. Du är ämnad att leva. Res dig och vandra med mig mot ett nytt liv.

Det är en nåd som vi har fått i uppdrag att föra vidare till vår nästa. Det är det som är evangelium, det glada budskapet. När vi ser vår medmänniska är det vår uppgift att säga:

Res dig och vandra med mig mot ett nytt liv.

Genom att skapa hopp.

Genom att vara bärare av sanningen.

Genom att protestera mot orättvisor.

Genom att vara en förebild för andra.

Genom att se vår medmänniskas och vår skapelses behov.

Genom att vara bärare av Guds nåd.

Jag började i frågan om vad som kan motivera oss till förändring och jag tror att det bara finns ett definitivt svar på det:

Gud.

Genom Gud kan vår vilja förnyas på ett sätt som gör oss öppna och villiga att se bortom oss själva med en frihet som kan möta vår nästa med de bud som Kristus, vår frälsare själv gett var och en av oss:

Älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, och av hela ditt förstånd och din medmänniska som dig själv. De här två buden sammanfattar allt som Gud har sagt genom Moses lag och profeterna.