MENY
28 augusti 2020
Enligt den katolska helgonkalendern så är det idag Sankt Augustinus festdag. Även om Svenska kyrkan inte längre har någon officiell helgonkalender (i stil med våra katolska syskon) så finns det en poäng att idag lyfta Augustinus även i vår egen kyrka. Få personer har betytt så mycket i vår lutherska förståelse som Augustinus. Det var i en augustinsk order som Martin Luther gick med efter att han bestämt sig för att bli munk och senare under reformationen var det få kyrkofäder man refererade till så mycket som till Augustinus. Varför var det så och varför är han en viktig person för oss i Svenska kyrkan idag?
Augustinus föddes på 350-talet i staden Tagaste i det som idag är Algeriet. På den tiden tillhörde norra Afrika det som man kallade för västvärlden och var därför en naturlig del av västkyrkan. En intressant skillnad mot idag när betoningen snarare ligger på norra Europa och södra Afrika. Det är dessutom en värdefull påminnelse att en av de viktigaste kyrkofäderna för vår lutherska kyrka faktiskt härstammade från ett afrikanskt land.
Augustinus var från början inte kristen utan, som många andra romerska medborgare, ganska så intresserad av filosofi och tog intryck från många olika håll. Under sin ungdom och tidiga vuxna liv drogs han till en rörelse som kallades för manikeismen, en slags rörelse som la stark betoning på hemlig kunskap (gnosticism) och på kampen mellan det onda och det goda (dualism).
Hans törst efter sanning gjorde dock att han ständigt flackade runt i det romerska riket. Hans ständiga hunger efter mening gjorde att han hängav sig till olika lustar och det liv han levde skulle väl närmast i vår egen tid kunna jämföras med en slags blandning av Jersey Shore och Stureplan.
Augustinus i Kartago?
Samtidigt bar han ständigt på en längtan bort från sig själv och det meningslösa liv han levde. Ofta bar han på starka skuldkänslor över de godtyckliga och elaka handlingar som han begick, ibland över ganska banala saker. En av de mest kända minnen han återger av detta är när han tillsammans med några vänner pallar äpplen:
"Jag ville också stjäla, och gjorde det, och drevs av det, inte för jag behövde det utan bara för att jag saknade och förraktade det som var rätt tillsammans med min hunger efter orättfärdighet. Jag stal ju av det jag redan ägde i överflöd (som dessutom var mycket bättre!). Det var inte ens det jag stulit jag ville njuta av utan av själva stölden och synden. I närheten av vår vingård fanns ett päronträd som varken var lockande till utseende eller smak. Dit begav vi oss unga lymlar, en mörk natt för att skaka ner och bära bort frukten. Väldiga bördor bar vi iväg med, inte för att få ett skrovmål utan för att kasta åt svinen. Även om vi åt lite så åt vi bara för att njuta av den förbjudna frukten. Så var mitt hjärta Gud. Må mitt hjärta säga dig vad det sökte där - att jag skulle vara usel till ingen mening, och att ingenting annat än uselhet skulle vara orsaken till min uselhet. Jag njöt av den, jag njöt av att förlora mig själv, jag njöt av mitt avfall, inte det jag avföll till utan själva avfallet."
Han reste vidare i det romerska imperiet till städer som Kartago och Rom som retoriklärare men verkade aldrig hitta sin plats i livet. De lärare han mötte visade sig för det mesta bara vara fulla av tomma ord och fulla av sin egen stolthet. Hans mor, som var kristen, bad ständigt för hans skull och Augustinus själv beskriver ett otroligt känslomässigt band till sin mor genom sitt liv. Den stora vändningen i Augustinus liv kom när han fick höra biskopen Ambrosius tala. För första gången på evigheter blev Augustinus intresserad, inte av hur någon retoriskt talade, utan faktiskt kring vad någon talade om. Plötsligt fick han höra ord som faktiskt bar mening - i hans egna liv. Efter att ha närmat sig den kristna tron mer och mer bestämde sig Augustinus till slut för att bli döpt av Ambrosius efter att han, i en exientiellt ångestladdad situation slog upp bibeln och möte orden:
Inte i rumlande och drykenskap, inte i otukt och lösaktighet, inte i kiv och avund. Nej, ikläd er Herren Jesus Kristus och sörj inte för köttet i dess lustar.
Augustinus i sin själsliga vånda
Den upptäckt som Augustinus hade gjort var samma upptäckt som Luther skulle göra 1100 år senare: det är inte genom egna prestationer som jag får ta emot Guds rättfärdighet, utan det tas emot i tron som är en gåva från Gud.
När Augustinus senare som biskop skrev sin bok Augustinus bekännelser så ser han tillbaka på sitt liv och det han upptäcker är just hur Gud ständigt följde honom i bakgrunden i väntan på att gripa in. Genom sin egen mors försorg, genom alla de kristna han mötte, genom sin egen vånda kallades han ständigt närmare och närmare Guds kärlek och förlåtelse. Att vi gör fel, att vi syndar är en del av vår mänskliga tillvaro och därför är allt vi kan göra att lägga våra liv i Guds händer och låta honom bära oss av nåd. Till tro och till evigt liv.
Först då förstod Augustinus att han hade hittat hem:
Du har skapat oss till dig, och oroligt är vårt hjärta, tills det finner ro i dig
Det är inte särskilt konstigt att även Luther, långt senare, skulle göra samma upptäckt i Romarbrevet när han i sin existentiella vånda kämpade med att ständigt duga i Guds ögon. För det som de upptäckte och som jag tror är en av de viktigaste uppgifterna för oss som kyrka, är att fokuset alltid ska riktas mot Gud. Det är Gud som skapat oss, upprätthåller oss och räddar oss. Aldrig jag utan Gud genom mig. Om det inte längre beror på bara mig utan på den som är upphov till allt det som är gott, vad finns det då att vara rädd och ängslig över?
Då kan våra tillkortakommanden snarare vara ett tecken på vår ständiga kallelse tillbaka till den Gud vi är beroende av, snarare än som en ständig påminnelse om ett eventuellt straff som väntar bakom krönet. För där svagheten bor kan barmhärtigheten ta plats. Den stolthet och högmod vi bär på måste därför först brytas ner så att kärleken kan spira och gro. I oss själva och varandra.
Från den här upptäckten utvecklade senare Augustinus en tanke som i kyrkans tradition skulle få namnet arvsynden. Idén om att människan, från vår början genom Adam och Eva bar på en naturlig defekt, en brustenhet och en vilja till att synda som följde med varje människa från födseln till döden. Även om Augustinus inte hittade på idén var han en av de första att ge den en tydlig ram. För oss idag kan det vara en uppfattning som ibland kan vara svår att greppa, inte minst när det kommer till barn. Säger du som präst i Svenska kyrkan att barn är onda?!
Nja, inte riktigt. Det som Augustinus menade och som Luther och senare vår bekännelse fångade upp var uppfattningen att människan inte föds neutral. Vi bär alla en brustenhet som får oss att vilja göra ont och som vänder oss bort från Gud och det goda. Det kan verka harmlöst men när vi när det onda i oss så utvecklas den och gör att vi skadar oss själva, vår nästa och vår skapelse. Det är en aspekt av oss människor som vi aldrig kan få bort men som Gud kan hjälpa oss att hantera.
Det är därför vi är beroende av Guds hjälp för att få oss att vända vår vilja mot det goda. Av samma anledning ber vi, i dopgudstjänsten, den så kallade befrielsebönen över barnet som ska döpas:
Gud, du som ensam räddar från allt ont,
befria NN från mörkrets makt,
skriv hennes/hans namn i Livets bok
och bevara henne/honom i ditt ljus, nu och alltid.
Ta emot krosets tecken (på din panna, på din mun och på ditt hjärta).
Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig
att vara hans lärljunge.
Augustinus själv fångar upp detta i sina bekännelser på ett intressant sätt:
"Ty vad kan i dina ögon varit värre än när jag lurade mina barnskötare, mina lärare och mina föräldrar, i min lust att leka, min lust att se teaterns trams, och min otåliga trängtan att apa efter. Snattade gjorde jag också, från mina föräldrars skafferi och bord, av glupskhet och för att ge mina vänner. Trots att de hade minst lika roligt i våra lekar ville de ha betalt för att leka med mig. Ofta försökte jag segra genom fusk, för jag var besegrad av mitt begär att glänsa. Blev jag ertappad och utskälld ville jag hellre ge utlopp åt mitt raseri än ge med mig. Är detta barnets oskuld? Nej Herre, det finns inte. Det är just ett sådant beteende som går från att gälla barnskötare och lärare, nötter, bollar och sparvar till att gälla ståthållare och furstar, guld och egendomar och slavar. Det var istället ringhetens bild i barnets gestalt du prisade när du sade "Himmelriket tillhör sådana som de."
Det handlar om den mänskliga tillvaron som vi alla delar. Samma lockelse, samma synd, samma behov av hjälp, stöd och förlåtelse av Gud och varrandra. För Augustinus blev den kampen hård genom hela livet. Först i sitt eget inre och senare i kyrkan där han kämpade mot kritiker såsom donatisterna och pelagianerna.
Donatisterna menade att de präster och biskopar som syndat inte skulle släppas tillbaka in i ämbetet för att de nu var förlorade medan pelagianerna helt avvisade idén om en synd som vilade inom varje människa. För dem var det tydligt att varje människas vilja var helt fri och därför stod till svars för vad de gjorde. Föll du från den rätta vägen var straffet det enda du kunde vänta dig för du valde trots allt själv att bryta mot Guds lag (aningen förenklat och polemiskt).
För Augustinus var det tvärtom. Ingen kunde vara perfekt, alla är behov av hjälp från Gud, inklusive Augustinus själv. För många blev därför Augustinus en form av nådens teolog. För räddningen låg aldrig på vår egen svaghet utan på Guds storhet. Aldrig jag utan Gud genom mig. En Gud som till och med offrade sitt eget liv av kärlek för att rädda oss. På så vis blir löftet från Gud något att ständigt vända tillbaka till. Varje dag är en ny kamp som vi ibland förlorar men Guds erbjudande om syndernas förlåtelse finns alltid där inom räckhåll för att förnya oss genom dopet och nattvarden så att vi orkar fortsätta kämpa. Dag för dag i resten av våra liv.
Detta var Augustinus kamp, det var reformationens kamp och det är vår kamp idag. Att erkänna den dubbelhet som bor inom var och en av oss.
Att vi är en mänsklighet som delar samma villkor.
Att vi är en kropp med samma behov av förlåtelse, upprättelse och förnyelse.
Att vi delar på ett bröd som ger oss ett evigt liv.
Ingen är först eller sist, störst eller minst.
Alla är vi ett i Jesus Kristus.
Låt oss därför idag fira Augustinus. Inte som ett övernaturligt helgon eller patriarkal kyrkofader utan som en människa som förstod våra mänskliga villkor, som delade våra villkor och fann en teologi som kunde möta våra villkor och visa på en hoppfull väg bortom det:
Du har skapat oss till dig, och oroligt är vårt hjärta, tills det finner ro i dig
Alldeles för sent har jag älskat dig, du uråldriga skönhet, du förnyande skönhet.
Alldeles för sent har jag älskat dig!
Du var i mig men jag var bortom mig själv och sökte dig där.
I min svaghet sprang jag efter det sköna du skapat.
Du var med mig men jag var aldrig med dig.
Det du skapat höll mig från dig - de saker som inte vore om de inte vore i dig.
Du har kallat, jag har gråtit och du har genomborrat min dövhet.
Du har lyst upp, du har glittrat så vackert och du har förvisat min blindhet.
Du har sänt fram din doft och jag har andats in dig och jag längtar efter dig
och jag hungrar och törstar efter dig.
Du har rört mig och jag längtar efter din frid.
Amen.
0