isamtalmedgud.blogg.se

Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: »Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia« – han visste inte vad han sade. Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: »Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom«, och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon. (Luk 9:28-36)

Du kan inte stå kvar på toppen för alltid: du måste komma ner igen.

Så varför ens bemöda sig från början? 

Endast därför:

Det som är ovan känner det som är under,

men det som är under känner inte vad som är ovan.

Man klättrar, man ser. 

Man stiger, man ser inte längre men man har sett. 

Det är en konst att vandra där nere genom minnet av det somm man såg högre upp. 

När man inte längre kan se, så kan man åtminstone vila i att man ändå, vet. 

Så beskrev poeten René Daumal erfarenheterna av att klättra upp på en bergstopp. För honom var berget inte bara ett mäktigt naturfenomen utan det bar även på en djupare, andlig symbolik. Den som vandrat upp på ett berg får ett perspektiv på världen som inte går att få nedanför. På berget finns en insikt som övergår det vi normalt ser. Man vet plötsligt, att det finns något större. 

         René Daumal

 

I Bibeln återkommer berget som en vanlig plats för berättelserna. Det är på A'raratberget som Noa strandar med arken efter den stora översvämningen. Det är på Moraiahberget som Abraham får i uppdrag att offra sin son Isak. Det är på Sinai berg som Mose får ta emot stentavlorna. Alla dessa berättelser sammanknyts av en tydlig sak: på berget möter människorna i ett gudomlig tilltal. På berget får de ett nytt perspektiv på världen och sina liv. Från ovan får de ta emot en trons gåva som bara går att ta emot i förundran och tillit. 

 

Idag, på Kristi förklaringsdag, så är det en sådan erfarenhet som vi får möta i Bibelberättelsen när Jesus tar med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på det som i traditionen ska benämnas som berget Tabor. Där uppenbarar Jesus sig i sin fulla dubbelhet: som en människa och som Gud. Berättelsen som vi kan läsa om i såväl Markus-, Matteus- och Lukasevangeliet intar en viktig plats i den kristna traditionen och runt om i världen firas Kristi förklaringsdag som en stor festhögtid. Samtidigt kan den vara, för dig som läser den här texten, två tusen år senare, lite svår att greppa och det är inte så konstigt. Berättelsen är bokstavligt talat sprängfylld av bibliska motiv och för att verkligen förstå hur viktig texten är kan det vara bra med några tolkningsnycklar. 

 

I början av det här väldigt speciella vittnesmålet får vi höra av evangelisten Lukas att Jesus samtalar med två personer: Mose och Elia. I vår egen kyrka intar båda dessa personer en ganska undanskymd roll numera men i vårt judiska och tidigt kristna arv utgjorde dem två hörnstenar i att förstå vem Jesus verkligen är. 

 

Mose, som var den stora befriaren som lösgjorde israeliterna från sin fångenskap i Egypten, fick efter att ha vandrat upp på Sinai berg ta emot de två lagtavlorna med 10 Guds bud som skulle stå till grund för förbundet mellan Gud och det utvalda folket. Genom att hålla sig till buden skulle människan kunna upprätthålla och bevara förbundet och därmed relationen med Gud. 

 

Kyrkfönster av Mose från Gunnarskogs kyrka där jag predikade 

Genom den israeliska historien visade sig det sig vara lättare sagt än gjort och när folket ständigt föll bort från det förbund de hade slutit med Gud sändes profeter med uppmaningar till folket att vända om. Det handlade om att vända perspektiven och få människor att se på ett sätt de inte hade sett på förut. Det är också en av de sakerna som gör profeten Elias gudsmöte på berget Horab så speciellt. Gud gör inte sin entré i berättelsen om Elia genom storslagna mirakel eller med mäktiga stordåd.

En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: »Varför är du här, Elia?« Han svarade: »Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.« (1 Kung 19:11-14) 

 

Gud kom som en stilla susning. En påminnelse om att Guds makt alltid är något annat än vad vi först tror oss veta eller förstå. I mötet mellan Jesus, Mose och Elia ser vi alltså en historisk koppling, nämligen att Gud möter oss på olika sätt på olika platser. 

 

Ibland som en Gud som ger oss riktlinjer och vägledning. 

 

Ibland som en Gud som uppmanar oss till att stanna upp och se vad vi faktiskt gör med våra liv. 

 

Men mötet sker alltid i relation till den försoning som Jesus gav sitt liv för: för att ge oss en synlig väg tillbaka till relationen med Gud. Jesus är det klippa som vi kan klättra på för att nå Gudsberget. Lagen och profetiorna står alltid i relation till det vangeliet och den nåd Gud möter oss med genom tron. 

 

När lärljungarna är med om detta fantastiska gudsmöte fylls dem först av glädje. Instinktivt börjar de bygga hyddor åt de tre männen, i ett slags tafatt försök att bevara det som sker. En önskan om att kunna rama in det gudomliga i välkända mönster och traditioner. Att bygga lövhyddor har sin grund i den judiska högtiden Sukkot där man, ända till idag, bygger hyddor i åminnelse av det israeliska folkets vandring genom öknen, bort från Egyptens fångenskap. 

 

Och på den första dagen skall ni ta frukter av era finaste träd, palmblad, lummiga grenar och pilkvistar och hålla en glädjefest inför Herren, er Gud, under sju dagar. Ni skall fira denna högtid som en Herrens högtid en vecka varje år. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled. I sjunde månaden skall ni fira den. Då skall ni bo i lövhyddor under en vecka. Alla infödda israeliter skall bo i lövhyddor, för att era efterkommande skall veta att jag lät israeliterna bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egypten. Jag är Herren, er Gud. (3 Mos 23:40-44)

 

Men det som lärljungarna strax ska vara med om visar sig vara så mycket större. Det går inte att fånga i mänskliga hyddor, precis som att det gudomliga inte kan fångas in i våra kyrkor och katedraler.

 

Gud är alltid större.

Gud är alltid mer. 

 

Det är då molnet kommer ner. Det gudomliga kommer - lodrätt från ovan som den välkände teologen Karl Barth beskrev gudsmötet som. De blir omringade av molnet som gör dem alldeles förskräckta. Kanske bär de i bakhuvudet minnet från berättelserna om det stora molnstodet som följde israeliterna i öknen: det moln som inte ens Mose själv kunde träda fram inför. Nu stod de plötsligt mitt i det och får ta emot de gudomliga orden: Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom. 

 

Tron kom till lärljungarna som en gåva. Häri vilar också det mest sprängfyllda i hela texten för nu får vi ta emot den beskrivning som hela vår kristna tro vilar på, nämligen treenigheten. Som Gud fader genom rösten som kallar, genom sonen som uppenbarar sig inför lärljungarna och som den helige ande som fyller lärljungarna med en sådan bävan att ta klarar att ta emot de ord som de har fått från Gud. Tre personliga sätt som Gud möter oss på men som alla vittnar om en enda Gud. 

 

Omvandligen av Raphael 

 

Man klättrar, man ser. När man inte längre kan se, så kan man åtminstone vila i att man ändå vet.

 

Den händelse som lärljungarna var med om går inte att förklara enkelt. Det är också därför de känner en sån förskräckelse inför det som händer. H.P Lovecraft, den kände skräckförfattaren skrev en gång att: 

 

Den starkaste känslan som människan känner, är rädsla. Den starkaste rädsla som människan känner, det är rädslan för det okända. 

Det lärljungarna var med om var något helt okänt och det skrämde dem. Att möta Gud kan vara skrämmande för det kan först verka okänt, ända tills Gud uppenbarar sig. Som lärljungarna kan vi därför bara ta emot gudsrelationen som en gåva i våra egna liv. Ibland som en stilla susning och ibland som ett åskmoln som dundrar av kraft som får oss att bäva. Hur Gud uppenbarar sig kan vi inte styra över. Lika lite som vi kan träffa himlen genom att kasta en sten rakt upp i luften kan vi greppa Guds storhet med våra sinnen. Det enda som det leder till är att vi får tillbaka stenen i vårt eget ansikte. Gud sträcker sig alltid bortom, ut i det okända. 

Om vi litar på att Gud kommer uppenbara sin hemlighet för oss så kan vi allteftersom se allt mer av hur Gud verkar och är till i vår vardag och i våra liv. Hur treenigheten pulserar fram det liv som vi alla lever, rör oss och är till genom. Det handlar om att vi åter igen ska se våra liv som avbilder av Gud. Som något mer än det vi är i stunden. Ämnade för något större. För en relation med den evige som vill att du ska vara en del av det eviga. 

När våra Gudserfarenheter får bli den blick med vilken vi ser världen genom så kommer det leda till att våra liv omvandlas. Då kan vi se hur världen hänger ihop. Med bergets blick kan vi se att varje människa, knutna genom Guds löften i tro, hör ihop som en enda mänsklighet. Att varje människa lever och verkar i den skapelse vi fått ta hand om i förtroende från den som skapat allt till sin ära. Från bergstoppen kan vi se det vatten som flöder ner i dalgångar och vattnar jorden med liv. Hur livet som delas blir till en välsignelse för andra. 

Var det vatten som ger världen liv. 

I ditt hem. 

På din skola.

På din arbetsplats. 

Så kan du bli ett vittne om den Gud som kallar oss alla till den Kristuskälla som vill ge hela världen det eviga livet. 

Det är en konst att vandra där nere genom minnet av det som man såg högre upp. 

Vi lyckas inte alltid med det. Vi sänker våra blickar. Vi vänder oss tillbaka till vårt inre. Vi låter syndens makt fängsla oss vid markens snäva perspektiv. På marken, dit ormen förvisades för sitt svek. När det sker får vi vila i att Jesus inte lämnade sina lärljungar på berget. När molnet skingrade sig stod han där och följde med dem genom livet, till sin död för att sen uppstå till ett nytt och evigt liv. Ondskan får inte det sista ordet, varken i Bibeln eller ditt liv. 

För Jesus lämnar inte heller dig ensam. 

Genom sitt heliga ord har han gett dig en sanning som ska bevara dig: