MENY
I en intervju för många år sedan blev göteborgsbiskopen Bo Giertz tillfrågad av en journalist huruvida han trodde at djävulen fanns eller inte och det svar han gav förbryllade nog journalisten en aning:
Jag tror inte på djävulen, men jag vet att han finns.
I den här veckans episteltext får vi höra en ganska dramatisk beskrivning av hur djävulen, efter en kosmisk strid med Guds änglar kastas ut från himlen och ner på jorden. Det är en skrämmande text men som ändå bär på en viss hoppfullhet:
Men ve över joden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.
Djävulen tog plats i världen. Det är en skrämmande tanke. Att tänka sig att världen befinner sig i de ondas grepp, långt bort från den glädjefyllda beskrivning av skapelsen som vi får i Första Mosebok där varje stycke avslutas med de välkända orden: Och Gud såg att det var gott. Det är en dyster bild som jag ror skulle få de flesta att rygga tillbaka ganska snabbt. En sån bild utmanar oss eftersom den drar undan mattan på en självklar uppfattning om vår egen samtid: nämligen att allt ständigt blir bättre.
Vi lever längre, vi upptäcker nya sätt att bekämpa sjukdomar och skador, fattigdomen minskar och vi förstår allt mer om hur världen är uppbyggd och fungerar. I början av förra seklet väcktes denna framtidstro och länge verkade det som att utvecklingen saknade någon ände. Tron på någon ond makt som fanns i bakgrunden och hotade var som bortblåst och i Dagens Nyheter 1909 efter en hätsk debatt om djävulens vara eller inte vara kom man slutligen fram till i maj samma år att:
Utan alltför för öfverdrifven pomp och ståt försiggick i går kl 11.10 förmiddagen djävfulens jordfästning i konsistoriets lokal i Storkyrkan.
Det arv som 1900-talet gav oss kan vi ännu se spåren av. I vår ständiga strävan efter större, mer och bättre finns det inte något stopp. Saker behöver systematiseras och kalkyleras, en övertro på att vi kan rationalisera bort livet självt. Bara vi jobbar mer, bara vi producerar mer, bara vi effektiviserar mer, då kommer våra liv till slut bli bra. Tanken på det perfekta, om det så är det perfekta samhället eller den perfekta människan blir en slags avgud vi ständigt matar oss själva med. Men den bär brister. Den berättar inte, hela historien.
I kölvattnet av den moderna tidens övertro på den mänskliga förmågan att renodla det perfekta bär vi också med oss såren från några av de värsta krigen som någonsin utspelat sig på vår jord. Infernaliska planer på att inte bara vilja skada utan helt utrota hela folkgrupper, som inte passar in i bilden av det perfekta. Många bär ännu spåren både i kropp och själ av diskrimineringslagar som skiljde människor utifrån hudfärg och härkomst under det då lagliga apartheidsystemet, allt för att inte råka sammanblanda det som uppfattades som fult eller negativt. Även i vårt eget land finns det människor som fortfarande bär på djupa sår av den rasdiskriminering som vi flitigt utvecklade och förfinade som akademiskt ämne på våra universitet.
Men det är inte bara historia. Den senaste tidens etniska konflikter i vårt grannland USA vittnar om en levande historia som fortsätter att söndra. Vår splittrade värld bär sprickor inte bara mellan människor emellan utan också mellan oss själva och den skkapelse vi har blivit satta att förvalta. Klimathotet riskerar att försvåra livssituationen för miljarder människor och deras möjlighet till mat, vatten och trygghet påminner oss om att vår värld inte bara blir bättre utan ibland, till och med blir sämre.
Det är en dubbel värld, en värld som bär Guds skapande ande i sig, redo att väcka liv och helighet, såväl som det destruktiva och mörka som är beredd att släcka sagda liv. Ordet djävul kommer från det latinska diabolos som betyder att splittra och för oss tillbaka till den värld som vi möter i skapelseberättelsen. I andra meningen av första Mosebok kan vi läsa orden: Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.
Det ord som beskriver öde kan också översättas med ordet kaos. Det var ett fullständigt kaos utan någon gudomlig ordning. Denna tanke fångades tidigt upp av kristna teologer, inte minst av kyrkofadern Augustinus i sin skrift Guds stad. I denna målade han upp en bild av en dubbel värld.
På ena sidan ser vi Guds stad som finns och verkar på jorden i allt det som är gott. På andra sidan möter vi den jordiska staden som ständigt försöker söndra och förgöra det goda. Dessa två städer sitter samman och utgör spelplanen för våra liv. I ena hörnet möter vi en gudomlig harmoni uppbackad av din himmelska härskaran med alla änglar och på den andra ett söndrande kaos där djävulen och det onda regerar.
Den här striden menade man inte bara skedde på kosmiskt plan utan utspelade sig på jorden och i varje enskild person. Varje människa hade ett potential att bli en del av den goda, eller den onda kampen. Varje livsgärning var värdefullt och en del i kampen mot det onda. Den här retoriken blev väldigt populär och spred sig snabbt över Europa under medeltiden. Men med tiden renodlades den och snart började saker tydligt separeras mellan goda och onda ting och en tydlig hierarki uppstod med det andliga ståndet högst och vanligt folk längst ner. Det viktigaste i livet var att separera sig från det jordiska och nå det andliga. En strikt pilgrimsfärd där det mesta i världen saknade betydelse, i förhållande till den himmelska glädjen. På så vis växte avståndet mellan kyrkans folk som vigt sitt liv till det andliga och resten av samhället som var kvar i det ondskefullt jordiska.
Här framträder två sorters diken. Det ena diket, en hejdlös optimism som ständigt lever på förhoppningen att vi kan göra allt perfekt men som möter en verklighet som är allt annat än perfekt. Det andra diket är en likartad, men motsatt, pessimism som helt tappat tron på att världen kan vara något annat än ond. Båda riskerar att få oss att hamna fel. Vi behöver ett hopp som varken är naivt eller hopplöst.
Det behöver vara ett realistisk hopp.
Ett hopp som vi också möter i samma text från Uppenbarelsen i orden:
»Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde.«
Hopppet ligger i Guds handlade med oss. Vi vet att Gud redan har besegrat det onda en gång. Vi vet att dödens furste aldrig har det sista ordet, för ordet finns hos Gud.Samma Gud som i sitt löfte till Jakob lovade hans folk att:
Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig. - Första Mosebok 28:10-17
Samma folk som vi genom dopet är en del av. Samma löfte att aldrig överge oss. När vi följer det israeliska folkets öde genom bibelberättelserna så är det inte ett öde med ständig välsignelse. Det är inte heller ett öde utan något hopp. Det är ett öde där folket aldrig stod ensamma. För Gud var med dem. Inte för att slippa kampen utan för att klara kampen, för det goda. Där vi kan se oss själva som dem vi faktiskt är, brustna men inte utan hopp, precis som vår värld är brusten men aldrig utan hopp.
Samma löfte är det som Gud har gett till oss. Ett liv som där vi lever, rör sig och är tilli en brusten värld kantad av såväl det onda som det goda. Ett liv som innebär en kamp, men aldrig en ensam kamp. Genom sin helige ande och genom sina änglar vandrar han med oss genom livet. Ibland som en stilla susning, ibland som ett åsknedslag för att föra honom på den väg som han valt ut dig och mig och alla andra för.
Vi vet att det djävulskt onda finns ibland oss men låt oss aldrig tro på den.
Låt oss aldrig bli övermannade av den.
Låt oss aldrig glömma bort den.
Utan låt oss strida mot den. I vårt inre och i vår värld.
Så vi kan, likt änglarna, vända oss mot Gud med samma glädjefyllda utrop:
Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde.
Däri vilar ett hopp, ett realistiskt hopp om att det goda en dag ska segra och där Gud ger oss ett hem där vi aldrig mer behöva frukta där ljuset aldrig mer ska slockna.
0