isamtalmedgud.blogg.se - En andakt om att stanna kvar

☩ I Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn. Amen. ☩

Visste du att även Gud har känt ångest?

I Matteusevangeliet kapitel 26 får vi möta Jesus och hans lärljungar, direkt efter att de haft den sista måltiden tillsammans. De befinner sig i Jerusalem i väntan på den judiska påsken (pesach). Stämningen bland dem var säkert ganska dålig. Tidigare hade Jesus avslöjat hur en av dem skulle förneka honom och en annan skulle förråda det som de kämpat för under flera år. Häftiga diskussioner hade brutit ut och en av lärljungarna, Judas, hade stormat därifrån. Många av dem var säkert trötta efter den långa dagen efter allt som hade skett.

Då bestämde sig Jesus för att ta med sig tre av lärljungarna: Petrus, Jakob och Johannes, till en avlägsen plats för att få vara ifred. Ganska förvånansvärt väljer han att ta med sig den lärljunge som senare ska förneka honom. Evangelisten Matteus beskriver sedan att Jesus var både sorgsen och full med ängslan över det som skulle ske och han sa till sina vänner att:

Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.

Många av oss kan nog relatera till Jesus reaktion. Att vilja lämna nästan allt och alla när känslorna blir för svåra att bära. Matteus berättar vidare att Jesus sen väljer att sätta sig ner och be till sin far i himlen. Förtvivlat ropar han och ber att bägaren ska gå förbi honom. En metafor för att han ska skonas från det som snart skulle hända honom. Han visste ju att slutet snart var nära.

Mitt i denna känslomässiga storm finns det något enormt hoppfullt att finna, nämligen hur Gud visar sig svag och sårbar. För mitt i Ghetsemane trädgård möter vi Gud, världens skapare och alltings härskare, som en bräcklig och ångestfull människa i behov av närhet från sina vänner. Tänk vilken befriande bild!

Inte ens Gud, som bär hela världen i sina händer, väljer att i sin svåraste stund att vara ensam. Det är okej att vara sårbar. Det är okej att vara beroende av andra. Ja det är till och med nödvändigt för Guds räddande verk: att det sker med och genom människor. Som människa kom Gud till oss, i behov av medmänniskor. Att vaka, att stötta, att vandra med, ända in till slutet.

Berättelsen kan också ge en fingervisning om vad det innebär att stötta någon som mår dåligt. Det handlar inte i första hand om att kunna säga rätt saker eller ge så bra råd som möjligt. Nej, senare upptäcker vi till och med att lärljungarna somnar medan de sitter och väntar på Jesus. Det som det handlar om och som Jesus säger, är att vara beredd, till och med när relationer skadas (som i Petrus fall), våga vandra med och vara kvar, även när det blir läskigt och svårt. Det går kanske inte att ta bort mörkret, kanske måste bägaren i slutändan komma fram men kanske behöver det inte ske i den totala och ångestfyllda ensamheten. Kanske kan vi ta oss igenom det hela, tillsammans? Som medmänniska, medvandrare och som medvittne.

Kanske visste Jesus att hans lidande var nödvändigt. Kanske förstod han att hans offer skulle kunna bli en räddning för alla folk. Kanske förstod han att detta hade varit hans uppgift redan i begynnelsen. Ändå var det med stor ängslan och sorg han var påväg mot sitt öde. Så kan det också vara för oss.

Vi vet kanske vad vi borde göra, vi vet vad som egentligen är bäst för oss och ändå kan det kännas svårt, ja outhärdligt att gå det till mötes. Av rädsla, av skam, av oro för hur det ska bli. Då kan det vara gott att minnas att inte ens Gud kunde genomföra sin plan själv. Även Kristus behövde sina lärljungar ända in i slutet. Jag behöver dig. Du behöver mig. Vi behöver varrandra.

Våga fråga. Våga följa med. Våga vara kvar. Våga vaka över varrandra. Helt enkelt våga vara människa inför en annan människa. Det är vad Jesus visade oss i Ghetsemane. För när vi gör det så låter vi Guds kärlek verka i oss och hans löfte kan komma allt närmare var och en av oss. Om den tid som väntar när Gud skall bo bland oss och där vi ska få vara hans folk. Där han skall torka allas tårar från deras ögon. Där döden inte skall finnas mer och ingen sorg och ingen klagan eller smärta skall någonsin finnas mer. Våga vara människa och du ska se att också Gud vågar möta dig som din Gud med sitt löfte.

Amen

Gud, i dina händer vilar jag i tro,
vilar i din värme och din ro.
Varje brustet hjärta, varje skadad själ
famnar du i nåd och gör den hel.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din kärlek kan min kärlek gro.

Gud, i dina händer får jag gråta ut,
gråten delar du tills den tar slut.
Gud, du känner ondskan, i din egen kropp.
Att du delar smärtan ger mig hopp.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din kärlek kan min kärlek gro.

Gud, i dina händer lägger jag mig ned.
När jag går till vila är du med.
Dina händer bär mig genom rum och tid.
Jag förblir i ljuset i din frid.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig, min Gud,
i din kärlek kan min kärlek gro.